MarAda.blogg.se

Potosi är mest känt för sin gruva som var full av silver malm och gjorde staden till en av Sydamerikas största och rikaste städer i mitten på 1500-talet. Nu är staden inte lika framgångsrik, den är sliten och i gruvan hittar de fortfarande lite silver men mest koppar, nickel och bly. Något som den fortfarande ligger i topp på är högsta städer i världen där de är topp 30 med sina 4090 m över havet.

Vi tog egentligen bara det stoppet för att vi ändrade vår rutt med att åka till Sucre före Uyuni och hoppas på att det skulle torka upp så mycket som möjligt i saltöknen. Så hörde vi att det fanns en aktiv gruva som man kunde få en guidad tur i och tänkte att det kunde vara ett intressant stopp.

Det vi visste innan vi åkte till gruvan var att det skulle vara trångt, varmt och svårt att andas! Tre riktigt bra förutsättningar som egentligen borde göra att ingen som inte jobbar där skulle vilja gå ner. Det som gör att de 10 000 personerna som jobbar i gruvan väljer att göra det är att en vanlig lön i Bolivia är 1000 bolivianos i månaden (920 sek) och de som jobbar i gruvan har ca 3000 bolivianos i månaden.

Vår tur började med att byta om till andra kläder, få stövlar och hjälm med pannlampa. Sen åkte vi till ”miners market”, där vi fick lite fakta om gruvan och en snabb genomgång av vilken typ av dynamit de använder. Sen som ”tack” att man får komma in i gruvan köper man presenter till arbetarna i form av vatten och kokablad.

Efter ”miners market” åkte vi till en lokal där silvret utvinns ur gruvmalmen. Där stenen som bryts i gruvan skickas för att krossas för att silvret ska kunna separeras. Som det mesta i Sydamerika så är arbetsförhållandena lite annorlunda än hemma. De hade valt att sluta använda kvicksilver för att det var dåligt för arbetarna och naturen men så hade de valt att använda cyanid istället.

När vi var klara med detta var gruvan nästa stopp. Första biten i gruvan var ganska enkel där det räckte att huka sig när taket var runt 1,5 m. Det tog inte många minuter innan man kände av att det var svårt att andas och takhöjden sänktes.

På väg in i gruvan.

Efter 15 minuter började det bli riktigt trångt på sina ställen och för att komma in och träffa de första arbetarna var det nog inte större 35-40 cm i diameter. Fruktansvärt trångt och alla som är över 140 cm har nog lite svårt att krypa igenom. De 3 männen som jobbade där var mellan 30-50 och den som jobbat kortast tid i gruvan hade varit där i 10 år. En arbetsdag är minst 8 timmar, men de flesta jobbar mellan 10-12 timmar vissa gör det i några år för att få ihop en budget för att köpa ett hus eller lägenhet, andra för att få ekonomi att gå ihop och få mat på bordet.

Lite vila.

Sen fortsatte vi neråt i gruvan, ju längre ner vi kom ju lättare blev det att andas tack vare ventilations hål. När vi var på väg ut med 30 min kvar av vår 2 timmars tur, kom det en gruvvagn rullandes på spåret vi gick. Och efter någon minut var den framme hos oss. Det var 5 pojkar i åldern 15-20 som kom puttandes på en 1 ton tung gruvagn. Det var ingen som såg ut att ha den åldern de sa att de var utan mer i åldrarna 12-17. Väldigt svårt att ta in förhållandena de jobbade under och se hur de såg ut. Och man kommer förhoppningsvis tänka på dem om man själv får dåliga arbetsförhållanden

Vår grupp ouch fullt av oxiderad järnmalm